efficio.

en morot i ett regnigt stockholm

Publicerad 2013-01-16 08:01:43 i Allmänt,

ett inlägg skrivet i augusti. den fina individen och jag som jag nämner här nedan är idag inte varandras. men en samling välformulerade meningar av känslor jag levde på hela sommaren kan jag bjuda på såhär en måndag i januari då snökaoset har våldtagit huduvudstaden åter igen. 
 
Det här var ifrån när jag bodde på mariatoget med mannen. den torsdagen som började med en känsla och ett humör from out of space. ni vet när man har en dag då man känner att fan va jag hatar allt och alla. man förstår inte varför man finns och man tar sig igenom dagen så jävla kritskt. morgonen sov vi förbi och tog oss inte ur sängen förens vid den dryga lunchtimmen. jag klarade inte av närkontakt utan gav mig ut på en 7km springtur längs hornsgatan och södra mälarstrand. i vardagsrummet där jag låg någon timma senare stretchandes svettig och så jävla ful blev jag bjuden på en hemmagjord ananas-smoothie. hade lust att ryta och ifrågasätta honom hur i all världen jag var värld den. men jag förträngde tankarna och ur min bitchblick kom ett leende och ett krystat men så ärligt "åh tack, va fin du är, jättegod!". nyduchad framför datorn i min egna bubbla, nergrävd i internetets värld pussade han ihjäl mig, kärlek jag mest svalde och inte gav respons på alls. förlåt. efter endel iakttageler från hans sida av bordet, samt mycket om och men följt av höjda ögonbryn från min, försvann han in i vardagsrummet. nu lämnad ensam och nöjd.
   minutrar blev halvtimmar som blev till timmar. en tidigare fylld mage var nu mer eller mindre tom. gnagde i mig en morot som jag och min storasyster hade införskaffat oss på hemköp, där jag så fint sa att det var rea på rotfrukter. den som utan tvekan fick följa med hem av anlednigen att den inte såg ut som en sådan. men jag kan berätta för er att trots genmanipulering och missbildining smakade exakt så, som en morot alltså.
   såklart var jag hungrigare än att kunna tillfredsställa min vegetariska kropp på endast en orange grönsak. eftermiddagen resulterade ändå i matkoma. för en tid efter att moroten var tuggad och svald kände jag den sammetslen lukten och på bordet dukades det fram nylagad mat på hans initiativ. jag smälte i samma sekund jag såg att han gjort oss en vasin portion spenatpannkaka á la creps med halloumi och majsfyllning. dog. alltså dog. men samtidigt så ledsen för jag förstår inte hur han orkar. till mig. varför. jo för att han är bäst insåg jag sen när vi på fotografiska samma eftermiddag kollade på konst i ett regnigt stockholm. när han under en utställning av världens mest hyllade fotografer Sally Manns kom och omfamnade mig bakifrån, kysste mig försiktigt i nacken upp bakom örat och tyst, tyst viskade hur vacker jag är.
   hans armar var fortfarande runt mig och jag kände värmen från hans kropp genom kläderna till min lite svalare hud i den kalla lokalen. mitt huvhud lutandes försiktigt mot hans käke täckt av skäggtubb. en känsla av trygghet bland massa andras människor, främlingar och okänt folk läste jag klart texten på väggen om hur Sally Mann i sitt konstnärskap har skildrat sina barn och sina djur, sin omgivning, med döden som ett övergripande tema.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela