efficio.

det är inte rättvist att vara instäng hemma med sjukdom samtidigt som man har ett instängt hjärta. när man tar 14 tabletter om dagen då många är smärtstillande tar läkemedlet sig aldrig in dit man hellst vill att smärtan ska dämpas. det är ju en helt annan sorts smärta. proppar i mig hård lakritskaramell efter hård lakritskaramell. kurarihop mig och lutar huvudet mot soffryggen. blundar lätt. försöker ignorera att en av mina bästa vänner precis väckt mig sent en lördagkväll från ingenstans. vi har inte bytt ord på en vecka och det första hon berätta är att hon idag varit och träffat honom med en kompis. det var visst allt hon hade att säga. han jag varit kär i princip hela sommaren. han som fått mig att le. kännt mig betydelsefull. ringt mig. sovit med mig sedan aprill. hållt min hand när ingen sett och kysst mig bakom husknutar på fester för att ingen skulle veta. men alla visste ju. de undrade varför det inte blev offentligt. men allt slutade med att det var mitt hjärta som gick itur i takt med att sommaren övergick till regninga stockholmsnätter och fallande löv. i telefonen frågade  hon knappt hur jag mådde. trots körtelfeber, öroninflamation i båda öronen, spruckna lungblåsor och hosta. avlustade bara med ett "krya på dig" och ett "tror du vi kan luncha i veckan?". hur kan hon inte förstår att jag kommer sluta ögonen samtidigt som alla minnen med honom kommer gå som en film under ögonlocken när samtalet är över. jag håller emot men ögonen fuktas. min tinning täcks av tårar. följs av en till som försiktigt faller mot soffans överdrag. jag ignorerar det. jag ignorerar honom. åtmistinde försöker.