efficio.

du är fin. det förtjusar mig hur hur du spontant med din livliga fantasi slängde ur dig den roligaste av historier. en sådan om din tandborste du inte ville göra dig av med. den där blå-randiga som du fick när du var tolv. du fyllde upp tomrummen, då jag nervös som jag var inte visste vad jag skulle säga, vart jag skulle titta eller om jag vågade ta tag i din hand. även om vi inte höll i händerna, gjorde det mig nöjd att få ha den där varma tröja mot kroppen som var din. den du hade tvingat på mig innan vi gick ut för att du inte ville jag skulle frysa. efter gator åt höger och vänster mellan husen, flätades våra fingrar samman. jag ville aldrig att min bror skulle ringa och säga att han snart var framme vid enebyberg. men såklart han ringde. vi båda frös. det var lika mycket minus som vi var gamla. men innan vi svängde vänster för att nå gatnummer 30b stannade vi. vi tryckte magar, armar, ben, händer och läppar mot varandra. senare satt jag i framsätet påväg hem igen samma kväll. då visste jag att inte ens den varmaste av tröjor skulle kunna göra mig så varm som när du frågade, när får jag se dig igen?